Jag skulle ringa upp Pia 2005 och berätta.

Idag sattes det upp en liten skylt på torget i Vimmerby. En liten poesi-skylt. Ja den rymmer dikter av tre olika poeter och så en sida för dialekt. 
På den ena sidan finns Torgny Lindgrens dikt, på nästa sida finns Per Helges. 
Sedan var det en annan sida och där finns nu min poesi. 


Vi träffades klockan 11 på torget. Pigga, eller Gunilla som hon egentligen heter men alla kallar henne Pigga är den som ordnat. Hon ordnar så mycket fint på stadsmuseet näktergalen men nu har hon även fått uppdrag av kommunen att göra fint runt om i staden. Hur än, jag stegade över torget med fjärilar i magen och tänkte att fjärilar är något bra - jag vill ha mer fjärilar för då kommer den där känslan jag så ofta strävar efter - att vara klarvaken i stunden. 

Det fanns förutom jag, Per och hans sällskap även två rara tidningsreportrar där. Även han som satt upp skylten, en kvinna från kommunen och en representant från Vimmerby sparbanksstiftelsen. Lagom när Piggan förklarade hur idén kom till och Per sa kloka ord om att läsa poesi så höll regnet upp men sen så - lagom tills det skulle fotograferas så öppnade sig himlen och jag tyckte alla regndroppar på paraplyer lät som applåder. 

Om jag skulle ringa någon och berätta om det besynnerliga och förunderliga med att min poesi finns på en skylt på Vimmerby torg så vore det Pia som 2005 kom ner till Vimmerby för första gången och flyttade in i ett hus där just mitt sovrum hade blommiga tapeter. Det huset finns inte kvar. Det är rivet tillsammans med begravningsbyrån som låg granne. Men alla minnen finns kvar inuti mig.
Jag skulle berätta och hon skulle inte tro sina öron. 
Hon skulle bara stanna en sommar. 
Bara en sommar... 

Jag är så glad över att jag fick stå där med Per Helge idag och fira en skylt. 
Så lustigt. 
Så fint. 

Du kan läsa lite om det här också i tidningen Dagens Vimmerby.