Vet du var du är nu Pia?

Det var en svindlande helg, men alldeles specifikt lördag. 
Vi - Jag, Patrik och Eva åkte på en båttur med Robban. 
Vi visste att han skulle visa oss en av sina favoritplatser så nog förstod jag att det skulle bli fint men OJ så vidunderligt det var att stå där på klipporna och se ut över havet.

 

Först var det båtturen dit. Det kändes i kroppen som att jag fastnat i en berg och dal bana - och den där Jukebox på Liseberg. ALLT i min kropp skakades om. Jag ville vara där men samtidigt var jag så rädd att kroppen kändes vidöppen.
Robban var inte rädd. Alls. Han visste precis. Patrik och Eva var bara glada inte rädda.
Det går fint att vara rädd sa jag till mig själv och kröp upp i sätet bakom Robban. Höll i mig och försökte förstå vad han tittade efter.
När jag blir rädd hör jag dåligt. Inget alls för att vara precis. Jag hörde att de pratade men eftersom det samtidigt guppade och skramlade så högt att jag trodde båten skulle gå itu lyssnade jag inte.
Men jag tyckte om det.
Så lustigt att kroppen fungerar så. 

Det är som att min och Robbans kropp har fått någon form av felfördelning - han är inte rädd alls -han sa så när vi åt lunch på klipporna. Inte varit rädd någon gång när det kommer till båtar och hav sa han. Jag blängde tillbaka. Kände mig provocerad för min kompass är alltid inställd på rädsla. Jag börjar där och arbetar mig från den.
Så ojämn fördelning.
Han påminde om sina år av erfarenhet och en biljon koppar kaffe senare men det spelar ingen roll. Det är att jag alltid utgår från katastrof - jag har gått och tröttnat på det. 
Kanske är det nu jag hittar nya vägar inuti.
Känslan av möjligheter är så mycket roligare än katastrof. 



Jag badade. Även där höll rädslan mig igång. Ville bada. Hade bestämt mig och ålade mig i baddräkt. Brottades med tång och medan Eva pratade om hur bra tången är som renar vattnet och hur skönt det är att havet gungar oss fram och tillbaka- så hävde jag mig upp och ner för den hala men ändå rispiga klippan. Ville bada. Jättegärna bada men inte dö. Inte dras ner i vattnet och inte komma upp igen. 
Patrik sa att jag nog blivit skrämd som liten. Att det är bättre nu än när vi träffades. 
Påminde mig om att jag är modig när allt pågår i huvudet. 

 

Jag tror också det. Att jag blivit skrämd och det fastnade. Så hjärnspöken dansar schottis på full volym i mig. Jag badade hur än och efteråt var jag både stolt och hungrig. 

När vi reste hemåt visade Robban mig hur jag kunde läsa sjökortet. Det blev det bästa av allt. Jag som har så svårt att förstå kartor förstod lite ändå. Inte för att jag visste var vi var på kartan, men jag förstod vad han sa.
Vet du var vi är nu Pia?
Nej svarade jag och inte en millimeter av mig slog på mig själv. Det var skönt. 



När det var under tio minuter kvar sa han till. Jag hade bett om det. 
Jag tycker det är så retligt när något roligt tar slut tvärt och jag inte hunnit förstå. 

När han sa till frågade jag när vi skulle dricka kaffe och då gjorde han något alldeles underbart. Han bara stannade. Tjång. Slog av motorn, fiskade fram bakverk och termos med kaffe - sedan satt vi där. Guppades. Pratandes och njöt.

Det var en av det finaste av dagar. 
Sjömil. Vilken fin sak att få uppleva som människa. 
Rädslan var med, men den tog inte över. Den gjorde bara sällskap en stund. 



Tips på Sveriges radio, ett fantastiskt program om fyrar och historierna där: https://www.sverigesradio.se/svenska-fyrar