Vänta lite nu...

Vad sa du att du väntar på?
Jag tycker det känns luddigt—allt det där du säger att du ska göra sen, dina drömmar alltså.
Hur du skjuter och skjuter framför dig som om sen vore en självklarhet.

Vad sa du att du längtar efter?
Vad vill du ha mer av? Mindre?
Vem ska påminna dig om att det är nu du sätter riktning
och tar ut delmål bland dina drömmar?

“Jo, ja—” svarar du, och jag avbryter dig hastigt:
Nu alltså. Det är nu du lever, och sen
vet du ingenting om.

Du väntar på ett tillfälle, en känsla, ett kvitto på att tiden är rätt…
men så—tjong—finns det ingen mer tid.

Till mig: Nu har du väntat färdigt.
Till mig: Börja.
Till mig, och lite till dig:
Varsågod—här är kvittot du letat efter.

Jag tror det kan pågå under ett helt liv - väntan på tillfället. 
Jag tror att det jag kommer ångra är det jag aldrig gjorde. 
Om jag lämnar mig själv väntandes, undrandes. 
Det behöver inte vara så storslaget - säger jag till mig själv. 
Kanske är det att hejda sig, byta riktning och fånga ögonblick. 
Att våga bygga på drömmen som bara puttrat på insidan. 

Vad sa jag -vad vill jag? Mer av vad?