Se på tusan, jag gjorde det...

Som jag tvekat, väntat, längtat och fantiserat om detta. 
Att få hålla min poesi i handen- som en poster!
Se på tusan, jag gjorde det. Till slut. 

I morse klev jag rakt ut bland lingonriset, med tavelramar i ena handen och systemkameran över axeln. 
Vilken känsla. Den att gå i mål tillsammans med sig själv. 

Under många år har jag fått frågan om inte min poesi finns som poster och jag har alltid tänkt att de är något alldeles stort och märkligt de frågar mig om. Svarat Nej tyvärr. Nej, kanske längre fram. Nej, tyvärr men snart. Sen. Längre fram. 
Tänk nu är jag här, i det som då var längre fram. 

Jag vill berätta mer om detta. Men först ska jag landa, jorda mig och fira att de finns.



Hurra för modet, hurra för att våga be om hjälp. För se det visade sig att i backen nedanför macken jobbar det en Jonas som har en maskin som utan problem gör poster. Han skar ut dem i just precis rätt mått och gav mig just den färg jag önskade. 
Han gjorde precis som jag önskade - när jag nu var redo. 

Här ska du få se några bilder från morgonens promenad. 

Kärlek till dig!