Så långsamt att jag lika väl kunde stå still.

Det är en konst i sig att fånga årstider och möjligheter. 
Att hoppa på chanserna när de kommer susandes förbi oss. 
Men även den att 
stanna upp. 
Att hejda sig i framfarten och istället för att göra lite till, lite mer -
upphöra och istället 
inte göra alls. 
Kanske är det då våra andetag kasar sig ner från bröstkorgen 
ner i magen och stannar där. 

Idag längtade jag hem till soffan. 
Det har regnat hela dagen och jag ville bara in och kura ihop mig. 
Men när jag stegade över gården mellan bil och ytterdörr hörde jag 
alla vårfåglarna och så började jag gå långsammare tills jag gick 
så långsamt att jag lika väl kunde stå still. 
Kände regnet picka mot hår och jacka. 
Då ombestämde jag mig. 
Jag ville gå ut i skogen istället. 

Jag klev in och lämnade väska och påsar. 
Jordgubbar och kvarg in i kylen. Jojo här hade jag valt min middag själv. 
Ensam hemma händer så sällan. Idag var en sådan dag. 

Ut gick jag. Grått, jämnmulet men också alldeles stilla. 
Doft av regn och skog som vaknat, hackade hackspett och fåglar som lyfter från åkern när jag kommer traskandes.
Ut på stigarna, ut bland Mossa.
Tog ett självporträtt. För att jag fick lust. 

Jag ser inte ut som jag alltid gjort. 
Mitt utseende har ändrat sig så mycket de senaste åren att jag är direkt nyfiken på vad som ska ske de kommande åren. 
Det känns lyxigt att få bli gammal. 
Inte alls en självklarhet. 

Den insikten får mig att gå längre i skogen. 
Tänka på allt som vi människor vet men glömmer så lätt. 
Jag ställde frågan till mina följare på instagram vad de vet men glömmer.... svaren trillade in och de var så fina. Så mycket kloka människor jag har runt mig. 

Jag glömmer lätt att vara tacksam över att min kropp fungerar. 
Så hela skillnaden det gör, när kroppen vill och kan. 

Vi är många som övar.
Tillsammans på håll.