På hälften, mitt i samtalen.

Var kommer den från - känslan att jag inte ska...får... absolut inte får störa. 
Känslan att varenda inlägg på socialamedier borde börja med ett förlåt att jag stör. Ursäkta mig men. 
Nog är det lite orättvist i en värld där det öses ut ren strunt i kanalerna intill. 
Men det jag nu vill dela ska minsann 
ursäktas. Var kommer den känslan som mer liknar en regel från? 

Kanske är det att vi flyttade till lägenhet när jag var sex år. Från en villa i småland till lägenhet i Gävle. En våning upp.
Klampa inte. Prata inte så mycket. 
Måste du prata hela tiden? 
Jag var ett sånt barn som pratade hela tiden, eller ÄR - jag är av sådan sort som pratar. Mycket och gärna men med åldern har jag blivit en sådan som lika mycket uppskattar att lyssna. 
Eller kanske vara just på hälften - 
att vara i samtal. 
Där vi både lyssnar och berättar. 

Min favoritdikt sedan så länge jag kan minnas är Eeva Kilpis: 

Säg till om jag stör, sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör, svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

DÄR vill jag vara - i det medvetna kärleksfulla störandet - känslan att det går alldeles utmärkt att störa. Att det är välkommet. 

Patrik sa vid köksbordet att jag pratat om samma sak i ett år. Om känslan att jag stör människor. 
Känt så i år. Pratat om det i ett år. Nu är det tid att hissa nya emotisegel. 

Jag vill 
läsa högt. 
Jag vill
utrycka mina åsikter. 
Reflektera högt. 
Jag vill 
vara nybörjare. 
Tillåta mig att inte kunna från början. 
Jag vill 
leka. 

Måste du?
Ja eller nej.... men jag VILL. 

Kanske är det så att jag gått ett varv nu. Att jag är på ett vis tillbaka där jag började med socialamedier. 
2018 var jag så rädd för hur andra skulle tolka min poesi. 
Hur de skulle se mig, höra mig. 
Jag ska säga mig det jag sa till mig då - på skarpen- gör bara. 
Gör på lust. På lek. 
Se vad som sker. 

Tack
Förlåt
Varsågod.