Om vi skulle prata

Om vi skulle prata i en telefon gjord av två pappersmuggar och ett snöre. Ett uträckt snöre som löper mellan oss, kopparna och våra öron. Vad skulle du berätta för mig då? 

Om du skulle sätta ord på det som du inte sagt högt än. Låta orden lämna läpparna och segla rakt in i koppen, darrande färdas längs snöret och luddigt landa i min kopp. 
Jag kommer nog inte höra precis vad du sa utan mer höra ljuden. 
Men jag kommer se i din blick att det var något viktigt och du kommer ha hört. 
Det är kanske det allra viktigaste ibland. Att vi verkligen hör oss själva. 

Kanske är det vad terapi handlar om. 
Att gå till någon som hjälper oss höra oss själva. 
Men när vi inte är van att höra oss... lomhörd till och med.. så känns det stort och närmast skrämmande att be någon att lyssna tillsammans med oss. 

Tänk då att det är som att du ska prata i en liten pappkopp och allt inte kommer höras med en gång. Bara en liten del. Så kanske du får en fråga som gör att du vågar berätta lite till. Kanske får du hjälp med riktningen. 
Hjälp att få fatt i det du behöver berätta för dig själv. 

Tillåt dig berätta. 
Bland sladdriga snören och mjuka öron. 
Tillåt dig ta platsen som är din.