När dåtid och nutid får rymmas i samma rum.

Att föreläsa - vilken ynnest det är och så förunderligt. 

I fredags hälsade jag på socialpedagog utbildningen på Vimmerby folkhögskola. 
Berättade om min historia med psykisk ohälsa, läste ur min bok och startade diskutioner om möten inom psykiatrin. Stundom hur hela skillnaden de gör. 
Det var tårar, skratt och ett gäng aha inuti mig. 

Tiden gick så fort. Tre timmar tillsammans och min planering var bra men samtalen bättre så jag fick hoppa över för att komma i mål. 

Det finns tillfällen i livet då jag stannar upp och tar ut riktning. Både bakåt och framåt. Var jag har varit - till nu och vidare till vad jag önskar mig framåt. Detta var en sådan plats och tillfälle jag tidigare önskat mig. 

Då, när jag önskade var jag inte redo och förstod inte hur jag skulle kunna bli det och så nu i fredags var jag det... Jo visst var pirret i magen där men på det hälsosamma viset. 
Att möta människor - speciellt den sorten med mjuk blick - det är sådan ynnest. 

Dagen efter fick jag detta meddelande. 
Efter att ha öppnat hjärtat och berättat om den tid i mitt liv där jag inte hade lust att leva mer, så känns det alldeles extra att få ett meddelande som detta nu. 

Hon jag var då skulle vara stolt. Hon jag är idag - är stolt.