Människor som finner glädje i det lilla.

Vilken ynnest det är att få spendera tid med mamma. 
Det känns fortfarande så overkligt att hon bor så nära. Att vi kan åka på stan en sväng, äta lunch ihop eller att jag bara kan svänga förbi på en kaffe och sedan susa vidare. Vi som alltid bott så många mil ifrån varandra. 

Det är så ljuvligt att umgås med människor som gläds åt små saker. Har du någon sån i din närhet, eller är du just så själv?
Så är min mamma, hon pratar om fåglarna hon matar i sin trädgård. 
Hon stickar strumpor så att det finns att låna för de som kommer på besök i vinter. Bakar och lagar mat med nyfunnen lust -hon som för många år sedan sa att hon tröttnat på att laga.
Njuter av det lilla. Varje dag. Det är så inspirerande. 



Hon gör på lust - till och med räfsar löv. Berättar om hur trevliga människor är som stannar till för att prata med henne där i trädgården. Det gör mig så glad - att hon valt att leva som hon gör nu. 

Det är modigt att köpa ett torp, sälja av prylarna i storstan, lägga pengar och kraft på att renovera när man är 76 år. Kanske är det vad jag är extra tacksam över, att hon påminner mig om
att jag inte kommer bli för gammal
för att leva mina vill. 



I onsdags gick vi på höstmarknaden på Astrid Lindgrens Värld tillsammans med A. Köpte oliver, örhängen av lera, stekspade i trä och en liten krans till hennes dörr. 
Igår var det "tjejkväll" på stan och jag som inte brukar gå på det kände lust att ta med mamma. Vi bokade bord på restaurang och spankulerade runt bland butikerna och kände glädje över att bo i den lilla staden full av varma kvinnor! 

I morse räckte jag över mobilen till Patrik och bad honom ta ett fotografi av mig.
Jag hade pyjamas, mammas stickade tröja och håret i oordning. Eller kanske bara redo för frukost. Så såg jag ut.
Han tog några bilder – alla blev fina på sitt vis. Jag såg ut just som jag gjorde. Köket likaså.

Sedan la jag ut bilden på Instagram. Det kändes fint.
För jag tittade med en snäll blick – på både bilderna och mig själv.

Jag tycker om att dela de bilder där jag ser ut som jag gör, utan kontroll.
För den enda som egentligen bryr sig om just den frågan, är jag själv.

Men det är en övning – att tillåta sig.
Och någonstans där, i freden, hittar jag lusten att ordna mig.
För min skull.
Inte för ett fotografi.
Inte för en fest.
Bara för mig själv.

Har du snäll blick på dig själv?
Om den är sträng - ger du dig tid att öva om den? Blicken... så den mjuknar? 

Ps: Jag köpte mig en bok häromkvällen. Den har jag känt på i flera månader. 
Nu fick den följa med hem. Både omslaget och beskrivningen tilltalade mig. 
Jag återkommer om jag rekommenderar den.