Kanske är det så att jag ser på Tove som mamma ser på blommorna ute i trädgården. Med förundran.

Jag åkte till Astrid Lindgrens Näs idag. Tog med mamma som lyckligt suckade sig genom trädgårdarna. Jag tycker om blommor men blir inte lika hänförd som mamma. Är det åldern tro? 

Vi drack kaffe och jag köpte mig en Napoleonhatt. Den lilla chokladkakan hette så men den innehöll så mycket mandelmassa att hatten fick va. Så vuxen har jag inte blivit att jag kan inmundiga mandelmassa hur som. Jag som just lärt mig att uppskatta det i semlan. Men nu när utbudet krymper för att jag ska sålla bort gluten så var det den lilla hatten som fick provas. Det är inte alltid hattar passar, så att säga. 

Hur än. Anledningen till att vi åkte till Näs var att idag bjöds det på ett författarsamtal mellan Tove Folkesson och Björn Wiman. De berättade om sina senaste böcker. Båda skriver om relationen till sin far. Det blev ett samtal som berörde mig mycket. 
Pekka Mellergård som ledde samtalet gjorde det så skickligt att den ynka timmen bara gled förbi - rakt in i mig. 
Jag tänkte att jag önskade att det var en podd så jag kunde gå tillbaka och lyssna igen.

Jag köpte Toves bok Badort - inte för att hon pratade om den nu men jag har tänk så länge att jag vill läsa den att det kändes ofint att låta de andra titlarna gå före. 

Hon signerade den och när jag stod där vid henne så blev jag så rörd över känslan av både litenhet och tillhörighet. Inte för att hon gjorde sig större på något vis men när man beundrar och ser upp till så kommer det känslor av ödmjukhet och förundran. 

Kanske är det så att jag ser på Tove som mamma ser på blommorna ute i trädgården. Med förundran. 
Ja, så är det bestämt! 

Jag ska hasta vidare men lyssna på denna sång av Tove, den är en favorit hos mig
https://open.spotify.com/track/4wjHLxLUGNKFbzfHXGlHNo?si=_t-mpwDNR_W1VjfUjCD42A