Jag vill skapa - inte bara konsumera andras skapelser.

Måhända är det andra som delar förlusten som gör att jag värdesätter så starkt vad jag har i mitt liv just nu. Tiden med mamma direkt efter jobbet -dricka en kopp kaffe och ta bilen för att köpa smör på kampanj. Prata om ingenting en god stund. 
Det finns mycket med sociala medier som stressar mig -som gör mig medveten om att jag behöver ha spärrar på min telefon för att inte fastna för länge- men det är fint att mitt flöde är fyllt av kärlek, känslor och inspiration. 
Andras som delar förlusten och saknaden efter en älskad gör att jag hejdar mig och svänger höger istället för vänster - för att jag kan ta en kopp kaffe hos mor.

På sommaren är det många i mitt flöde på Instagram som meddelar att de tar en paus. 
Det är klokt tänker jag, att vi frigör oss från mobilen och gör oss mer närvarande... men det besynnerliga är att varenda en kommer tillbaka och meddelar att det var så skönt och bra att göra just så... sedan faller alla tillbaka in i samma mönster igen. 
Jag tar ingen planerad paus från Instagram men den kommer lite då och då. Den då det känns skavigt på insidan och känslan av att jag redan sagt allt tar över. Då pausar jag. Meddelar ingen för så helt plötsligt lossnar det och jag har massor av ord som behöver ut. Då är det fint att det finns platser att dela orden på. 

Det blir hur än tydligt för mig under sommaren att många jag följer har Instagram som ett arbetsverktyg och jag frågar mig stilla - hur påverkar det mig? Hur påverkar jag andra? Om jag nu påverkar andra genom mitt flöde -är det på det vis jag önskar? 

Under de fem år jag hade korsdragspoesi-sidan men inte boken jag sedan fick skriva,  så fick jag ofta frågan om det inte fanns någon bok att köpa. Jag tyckte inte om frågan för jag kände bara att den påminde mig om att jag inte hade lyckats, eftersom det inte fanns någon bok. Jag missade helt poängen att människan som frågade ville ha tillgång till mina ord utanför en skärm. 
Att det var det viktiga. 
Idag ser jag annorlunda på efterfrågan. Lyssnar ödmjukt på andras önskemål och funderar sedan på vad jag vill, kan och har utrymme för. Ibland känns det som jag väntar in tiden. Det är en viktig och besynnerlig känsla. Jag vet att det ligger saker framför mig som jag längtar efter -jag vet bara inte riktigt vad det är. 

Jag installerade en app som heter AppBlock. Den kostade ett par hundra men den är vad jag behöver - när tiden är slut så är den slut. När kvällen kommer så släcks apparna ner och det är ett fasligt sjå att få liv i dem igen... så pass att det inte är värt det bara för att slentrianscrolla. 
En stor del av mig skäms för att jag är beroende av min mobil, men så vet jag att det är så vanligt idag att det är lika bra att tala högt om det. Att det är en balansgång hur vi använder den i vår vardag. 

Jag vill använda sociala medier (främst är det Instagram) men jag vill ha mer tid att skriva och fotografera - jag vill skapa mer än konsumera. 
Den balansen pågår i mig. 
Hur får jag till balansen?

Det får bli höstens utmaning. Att vara mer här på min blogg och tillåta mig skriva längre - för den som vill läsa - än att försöka fånga en stressad hjärna i ett flöde som aldrig tar slut. 

Ps: I morse gick jag ut barfota i gräset, det var precis nollgradigt och krispigt. Men jag stod där. Vaknade. Imorgon tar jag raggsocker på mig. Vänjer in mig.