Gråväder och iver.

Jag har åkt till en liten ö där våra vänner bor. Just nu befinner jag mig i lillstugan och skriver. Det är en övning i sig att få kliva åt sidan och ge mig tid att skriva och vara kreativ - här som hemma. Att avsätta tid. 
I många månader stod jag som på vänt och det hände ingenting. Det fanns en mening med det, det förstår jag...även om jag inte riktigt vet VAD meningen var med det. Ibland är det bara tiden som ska hinna ikapp. Den med oss eller vi med den. 

Nu är det tid. 
Det känns som blomning i mig. Iver. När det är gråväder känns iver som mest inuti mig. Kanske är det krocken mellan känsla och väder som förstärker varandra.  

Vi tog båten ut till den lilla ön med en man som heter Robban. Han är en sån som kan mycket det noterade jag redan första gången vi möttes. Nu var det andra gången. Jag gissar att han är några år äldre än mig och han är så bra på att hålla ögonkontakt. 
Du vet när man säger hej till en människa och det KÄNNS. Det har blivit en bristvara i det jäktade. Men det hör kanske ihop med någon som rör sig på vatten och omger sig med djur - att blicken blir lugn. Mycket att göra men ett grundlugn som påverkar andra. 

Hur än - Robban pratade under den lilla båtturen på tio minuter om att det inte är på de stora okända vatten man går på grund utan det är på hemmavatten. Det där startade något i mig. Han sa det inte på något vis poetiskt eller filosofiskt vis men just så hörde jag det. 
Varför är jag så livrädd för okänt vatten... det är där jag håller mig klarvarken. 
Annat är det på välkänt... grunt vatten...det är där jag kört i och kantrat hela mig.