Fyra år. En evighet och samtidigt alldeles nyss.

Cyklade 10 km. Inte fel men inte heller som vi tänkt. Rakt ut i skogen bland pinnar och stenar. I branta backar. Sköljde våra ansikten i bäcken. Åt vildhallon. Axel och jag. 

Om och om tänkte jag medan mina händer krampaktigt höll om styret TÄNK ATT JAG KAN DET HÄR. 

Sista dagen i juli 2021- fyra år sedan- så vaknade jag upp i en ambulans hastandes till sjukhuset. Min kropp och hjärna hade gett upp. Kapitulerat. Imploderat. 
Kota th7 bortsprängd av min egna muskelkraft. 
Hemma i min säng kom ett epilepsianfall -från tillsynes ingenstans men också från uppenbar stress- och svepte undan alla mina planer. 
Allt mitt duktiga fick jag rulla runt på rollatorn. 
Så ont det gjorde. 
Så värdelös jag kände mig. 
Ensam. Arg. Ledsen. 

Idag ser jag- så fint att det hände - så att jag fick chansen att lära om. 
Även om jag såklart hade önskat att jag var mindre envis så jag idag inte hade en så känslig och öm rygg - men ändå. Jag går, cyklar, bär om än inte så tungt. 
För att jag kan. 

För att jag kan. 
För att jag kan. 
För att jag kan. 

Tacksamheten till Patrik som stod och står vid min sida är stor. Tryggt. Alltid. 

Fyra år. 
En evighet och samtidigt alldeles nyss.