Så att det känns hela vägen ner i magen.

Jag älskar att ta med mig kameran -men glömmer det ofta.
Jag åkte till sjukhusstaden. Västervik. Staden som håller hand med havet. 
Det var fint att stå på exakt samma plats som då, när livet var grumligt och jag i strålande solsken såg vågor men ingen horisont. Såg knappt mina egna fötter och än mindre min egen framtid. Såg bara grumligt. 

Men nu stod jag där i dimma men såg glasklart. Inte framtiden men jag kände mig själv. Känner där jag är. Vet var jag vill att mina hissade segel ska ta mig. Utan att riktigt veta hur. Men när det är vindstilla så vet jag ändå med stor säkerhet att jag förflyttas. 

Samma plats i staden där sjukhuset bor - men helt olika syn på livet. 



Hur säger man till de som tvivlar att det kommer en förändring lite längre fram?
Att våren kommer med färg.



Att det 
är en 
konst 
att andas 
så att det känns hela vägen ner i magen. 



Ankra bara nära de som 
känns rätt i dig. 
Luta dig mjukt 
mot de som 
står kvar. 



Slappna av i käkarna,
säger jag till mig själv. 


Boktips: Inringning av Carl Frode Tiller.
Låt på repet: Exhale Inhale med Aurora. 
https://youtu.be/xZBJGWnF7tM?si=ss0J5ufnUeIWrBVG