Började prova mig fram. På lust.

Jag glider från känslan nog sakta att jag inte reagerar. 
Kanske mer bara accepterar det som för stunden är. 
När lusten för det jag älskar avtar. Accepterar. 
Men det är att acceptera att leva lite mindre. 

Att den kreativa lusten kommer och går är en sak. 
Den lever sitt egna liv. Behöver ha fri rörelse. 
Men detta att jag tappar lusten för att jag
dyker in i min egen duktighet 
och misstar mitt värde i prestation. Det är jag så trött på. 
Hur många gånger ska jag snubbla in i samma tankevurpa? 

Jag hittade mina kameror i helgen. De var dammiga. 
Bar ut dem tillsammans med en kartong med fotografier, smycken 
och skrivmaskinen på den inglasade altanen.
Började prova mig fram. På lust. 

Älskade det så innerligt att jag glömde andas. 

När vi gick och la oss sa jag till Patrik att 
det är konstigt att jag glömmer hur mycket 
jag älskar att fotografera. 

Då sa han. "Pia du har sagt i flera veckor att du inte tycker det är kul längre" 

Jag låg och tittade ut i mörkret. 
Det var aldrig sant. Jag blir bara så trött när jag dyker in i prestation och duktighet. 

Det jag älskar innerligt ska jag hålla nära. Inte låta damma igen... 

Säg dig. 
Vad har du råkat låta damma igen...trots att du älskar det så...