Att välja och välja om.

Tack och lov att vi har lov att ombestämma.
Att välja om. Att anpassa valet efter där vi står just nu.

När jag var på författarkväll i Ydre för några veckor sedan pratade vi om vikten av att säga nej. En kvinna i publiken frågade mig: “Hur gör jag för att inte känna skuld när jag säger nej?”

Mitt svar i stunden blev att skulden mattas av ju mer vi övar. Att stå ut med känslan tills den bleknar. För varje nej vi vågar, blir vi starkare i våra ja. Det blir det yttersta sättet att säga ja till sig själv.

Men hennes fråga följde med mig hem. Hon dyker fortfarande upp ibland, i mitt sinne. För jag tycker frågan är viktig. De senaste fyra åren har jag tränat mycket på att säga nej, just för att kunna känna in mina verkliga ja – mina vill, kan och behöver.

Och här kommer ordet ombestämma.
Första gången jag hörde det var från en kollega i telefon. Och något i mig svarade: ja, JA!

Att ändra sig kan låta som att man måste backa, börja om. Att ombestämma är något annat – ett val i nuet. Något levande, precis där vi står. Och eftersom allt runt oss ständigt förändras, måste det alltid finnas utrymme att få ombestämma sig.

Valen är aldrig slutgiltiga. Jag kan säga ja till att ses nästa vecka – men jag får också ombestämma samma dag om det inte längre passar mitt vill. Och jag vill omge mig med människor som gör likadant. Som väljer och väljer bort, inte för att avvisa, utan för att ta hand om sig själva.

Att jag inte blir vald just då är inte ett avvisande. Det är en konsekvens av att någon annan är hälsosam med sig själv.

Jag tror vi har en bit kvar i vår kultur. Att öva på detta, att förstå det.

Må du möta dig själv varje dag och säga: jag väljer mig.