Att leva med en dansande hjärna

Jag gick i skogen med en vän idag. Vi har inte setts på flera år och vi pratade om att jag har ADHD.
Han sa att han inte vet hur det fungerar hos tjejer, eller kvinnor. Jag berättade att stöket ofta går mer inåt än utåt. Jag och många med mig bär oredan på insidan. 

Jag berättade hur det fungerar för mig att plocka ur en diskmaskin.
Jag sa att för många har varje sak sin självklara plats i köket.
Han nickade, som om det vore just en självklarhet.
Jag förklarade att det inte alls är det för min hjärna.

Nio av tio gånger när jag öppnar luckan till diskmaskinen och tittar på det som väntar där inne, vill min hjärna hitta nya platser till sakerna.
Prova mig fram. Se var de får rum.
Inte alltid lätt för den som lever i samma kök.
Patrik har påmint mig många gånger om att skålarna inte har fem olika platser, utan en.

Mycket av det jag idag kan härleda till min ADHD roar mig faktiskt.
För jag ser kärleksfullt på mig själv och på alla mina goda försök.
Det gör Patrik också.
Vi båda omfamnar mina infall — de som är fulla av energi, idéer och ord.
En miljon ord senare kommer jag oftast fram till något jag grunnat på.

I kontrast till min kortfattade poesi kan jag vara oerhört utbroderande, ibland till och med långrandig.
Men det gör mig inget längre. Eller det gör mig inte lika ont längre att jag behöver prata för att få fatt i det som känns. 

Under så många år hade jag svårt att acceptera hur jag fungerar.
Vem jag är. Vad jag behöver.
Jag hade svårt att älska mig själv – och trodde därför att andra också skulle ha det.

Men idag, när jag ser på mig själv med en rättvis blick och respekterar mina gränser och behov, ser jag också vilka andra som gör det.
Det känns som en frekvens jag mår bra i.
Inte vad som sägs – utan hur det sägs.
Hur någon ser på mig.

När jag inte behöver vakta mina gränser.
När någon annans tålamod och förståelse matchar min iver, oro, glädje och kraft.
Då kan kärlek flöda fritt.
Både den inför mig själv och inför andra.

När vi gick där i skogen och han sa att han inte visste hur ADHD yttrar sig hos kvinnor, väcktes en lust i mig att prata mer om det.
Kanske har jag trott att alla redan vet allt – eftersom mitt flöde så ofta svämmar över av inlägg och information om ADHD.
Men just det. Våra flöden ser inte lika ut.
Våra algoritmer lever olika liv.
Så lätt att glömma.

Så – nu ska jag göra en sak.
Eller antagligen fem.
Men först ska jag dansa.

En hobby jag glömt bort att jag älskar:
att dansa i vardagsrummet till hög musik.

Se, när jag skriver – minns jag.
När jag skriver, dansar och gör saker jag inte gjort på länge känner jag mig levande.
Idag har jag hunnit med alla tre.

Lyckans ost.