Att låta något få finnas.

Så lustigt att det ska vara en så stor utmaning att bara låta något få finnas. På lust. För att det går. Att låta något bli till och sedan finslipa vartefter. 
Måhända är det åren i skolan där allt ska lämnas in och bedömas som gör att vi tappar bort den där skaparglädjen. Ja alla tappar inte bort den, men många. 

Själv fastnar det mesta på tvären i prestationen. Som att skriva så andra ser. 
Men ändå börjar det just vid att låta något få finnas. 

Igår var vi ute på motorcykeltur. När vi lämnade uppfarten hemma hade vi frukosten i sidoväskan och Patrik hade en fråga - Vilket väderstreck börjar vi resa till? 

Jag sa öster. Sedan hittade vi oss till grusvägar - jättemånga och långa- det älskar jag. Att känna vind och doft av natur. Stanna och kliva rakt ut bland blåbärsris, upp på en stor sten och äta frukost i stillhet. 

Plocka blåbär. Äta upp alltihop på en gång.

Sedan hittade vi oss till Väderstad. Ett kafé med ljuvligt glutenfritt bröd. En liten butik. En till. Så stod jag där med en liten påse med oliver, mandlar och tvål. 

Resan hem blev i regn och baken ömmade som om vi rest i flera dygn. Men det började utan plan och när vi kom hem hade vi en hel dag med minnen - för att vi lät den få börja. För att den fick finnas. 

Jag är kattvakt åt min granne, det gör mig också gott. Hon är just som en katt - gör som hon vill. Gosar när det passar, leker om hon är på humör. Inte något där mellan. 
Jag tror kanske att det är lite mer som en katt jag vill bli. Eller har blivit. 

Jag stannar här - så att jag minns att det går fint att skriva lite. bara för att. 
Låta det som vill finnas få göra just det. 

Återkommer. 
Kärlek! 
P