Gävle. Kära hemstad.
Det var som att resa
hem men på många
vis mest iväg. Bort.
Resa ikapp. Samla ihop.
Lägga minnen i ordning.

När vi förändras mycket
på kort tid är det vilsamt
att iallafall statyer står kvar.
Gudinnan, geten och
änglarna vid mitt
gamla badhus som nu
huserar vacker musik.
Där i Gävle. Kära du.
Så många roliga minnen.
Vackra gamla byggnader.
Restauranger, cykelbanor,
skratt och ångest.
Vattnet. Jag älskar ån.

Stora biblioteket är rivet.
Ska byggas nytt. Pappa
är död. Kommer ej åter.
Men. Den stora stenen
utanför Sicksackvägen 2
ligger kvar.
Tack och lov.

Alla händelser och
människor som passerat mig.
Jag vill skriva om varenda en.

Jag var som en kattunge. Då.
När jag bodde i Gävle.
Livrädd eller orädd hur än,
ohyggligt nyfiken
mest hela tiden.
Det är slitsamt att pågå så.
Nu har jag blivit lite mer som
en gammal katt.
Tror jag. Tryggare.
Det känns så. Här i Småland.
Går oftare på känsla än tanke.
Lite mer som jag vill.
Tack och lov.
Eller. Jag övar mig.

Vad övar du på?

Om författare

Pia Eriksson.
En poet i självsamtal.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.