När allt känns orimligt så lyssnar jag på Loranga, Masarin och Dartanjang.
Gör eget sköljmedel.
Häller tvättmedel i glasburk.
Rensar frysen.

Anteckningsboken är fortsatt oskriven.
Brevet ännu inte postat. Snart inaktuellt.

Skriver inköpslistor.
Någonting om storpack och konserver.

Livet.
Va.
Vem lärde mig att det är något fult att be om hjälp? Va. När det är något fint.
Kroka arm. Att det är inte handlar om någon vilja att vara till last utan helt annat. Något stort, kraftfullt. Kärleksfullt.
Att modigt öppna upp och visa tillit till någon annans kompetens. Hjärta. Hjärna.
Någons förmåga att lyssna.

Vad vet jag.
Nyss lärde jag mig.
Var det igår?

Hur än.
Vit blus.
Jag har vit blus när jag städar.
Det har jag sällan annars.
Av sådan sort med krage.

Förut bar jag svart skojrta. Alltid.
Glömde byta om när jag kom hem.
Nu när jag sörjer och vädrar
bär jag vitt.

Ljus, hopp och tron
på att det kommer
gott. Till slut.

Hon frågade varför jag heter Korsdragspoesi.
Jag svarade att det är tvärdraget som tilltalar mig. Men med andra ord.
Ut med det gamla. In med det nya.
Som huset. Jag är huset.

Hon trodde det var något sånt.

Sedan tappade jag lusten och allt som var kvar var ljudboken med Loranga.

Alla våra lager och skikt.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet i självsamtal.

Du kanske också gillar:

2 kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.