Jag lutade mig ut över kanten på bryggan och speglade mig.
Såg ansiktet guppandes på ytan. Konstaterade högt.
”Så många rynkor jag fått.”
”Du har ett väldigt tufft år bakom dig.” Svarade han.
”Ja, sant.” sa jag.

Sedan sa vi inget mer,
på bryggan bland fågelsång.
 
Jag finner mig fin hur än. För att.
Jag känner mig vacker. Just för.
Trots. Jag känner mig kraftfull.
 
Mitt vackra ligger inte i varken
den släta huden eller i rynkorna.
Det kraftfulla finns i min styrka.
I min överlevnad. I blicken
och alla mina mellanrum.
I mitt levande liv.

Kroppen har blivit större.
Huden mjukare.

Som ett papper som legat i blöt och sedan knycklats ihop för att sedan med mjuka händer slätas ut. Igen.
 
Förut, alla år tillbaka
kände jag mig ful hur fin jag än var.
Nu känner jag mig fin – oavsett.

Stundtals obekväm i allt det nya.
Men i mig är det välkommet nu.
Det nya. Det som sovit.
Det nya. Det som alltid varit.
Det nya. Som just flyttat in.

Jag välkomnar, även det som
Skrämmer mig. Med vetskapen
att det gror gott i mig.
Mitt ego sprider ogräs av gammal vana
men mina medvetna val blommar kraftigare.
Tar större plats. På nytt vis.

Jag vill minnas bland reklam om att bli
lika slät som då- att mina rynkor vittnar om erfarenhet. Överlevnad.
Skratt. Tårar. Liv. Mitt liv.

Låt mig förändras. Ändras.
Till det yttre. Till det inre.

Må vi. Du och jag.
Omfamna oss
och hitta
hem.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet i självsamtal.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.