Det var så viktigt för mig
att inte bli bortvald
att jag skrattade
när det gjorde ont.

Stannade längre
än jag ville,
för att undvika bli kallad trist.
Skrattade artigt till orden
om att jag var gammal,
tråkig och lite dum.
På skoj.
Alltid på skoj.
Du vet.

Nu förlåter jag mig själv,
för att jag stod kvar och
skrattade när mina
känslor skavde.

Jag har burit med mig beteenden från
när jag var liten.
Utan att ut eller omvärdera.
Bara pågått troget i det jag lärt in.

Våra hjulspår. Så besynnerligt
djupa de blir med tiden.

Och nu när jag modigt och ovant
drar mina gränser
blir det just så där tyst.
Knäpptyst.

Så fungerar det. När vi möblerar om oss.
Markerar vad som går och inte.
Riktar mer värme in till oss själva.
När vi bryter vanor byts kontakter ut.
Då blir det tyst.
Knäpptyst.
Först.

Vansinnigt obehagligt.
Men. Ändå.
Hälsosamt.

& sedan
till slut
så kommer
guldkornen
istället.

💛🌱

Dagar det känns sådär oskönt knäpptyst
ska vi minnas,
att det möbleras om på fler platser
än just hos oss.
Något planteras. Gror.

Sedan står människan som är menad
där framför oss och överraskat säger
”hejsan”.

❤️

Om författare

Pia Eriksson.
En poet i självsamtal.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.