Det här med att älska någon.
Jag är av sådan sort att
om nu inget sägs om saken så
vet jag inte heller med säkerhet –
att jag älskas.
Det har varit lite av ett bekymmer i mitt liv då jag omgett mig med människor som ogärna säger de där orden om att det älskas.
Att jag är älskad.
Det är sånt jag borde förstå.
Förstått. Tror jag.

Tills nu då.
Nu lever jag med en människa som frikostigt sätter ord på sin kärlek
till mig och mitt.
På olika vis varje dag.
Så jag slipper undra.

Annat var det med min pappa.
Han väntade bokstavligen till
sista sekund. Sista andetaget.
Så sa han det. Till slut.
Jag älskar dig.
Tjoff så var livet slut.
Inte mitt. Men hans.

Jag saknar honom.
Och nu, så här efteråt när
han är död och jag haft tid
att räkna på saken så inser jag att han visade på så
många olika vis att han älskade mig.
Men han sa det aldrig.
För än just innan han dog.

Typiskt. Typiskt att vi har så
olika kärleksspråk vi människor.
Inte ens i en familj blir det lika.

Men om jag får ge dig ett råd.
Eller ett par så vore det följande.
I osorterad ordning.

Säg till den du älskar att du gör det.
Så den slipper tvivlet.
Om den nu är minsta
lik mig i frågan vill säga.
Eller skriv det. Till den du älskar.
Vänta inte tills du just ska dö innan du är frikostig med orden.

Det kostar inget att ge kärlek,
men det kan kosta mycket
att låta bli.

Sedan. På tal om liv och död –
lyssna för tusan på Emma Hambergs bok
Je m’appelle Agneta och även hennes sommarprat i P1 som kom ut igår.
Jag tycker Emma är fullkomligt
fenomenal. Som författare. Som kvinna.
Hon får mig att vilja slita av gamla trötta plåster och dra på mig ett bälte som markerar midjan.
Ta ut svängarna.
För se, det har jag inte gjort mycket i mitt liv. Men det ska jag med glädje ändra på.

Så.
Tack för ordet.
Tack för livet.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet i självsamtal.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.