Följande vill jag så ogärna sätta ord på, därför gör jag det.
För jag har blivit trött på att skämmas.


Jag har mest varit inomhus när det varit sommar.
Arbetat mig trött. Inomhus.

Sedan, på de lediga dagarna
har jag varit för trött för att röra mig utomhus.
Proppfull av intryck har jag försökt sortera. Tygla mig.
Gjort mig redo för nästa lopp.

Sprinter. Jag har levt som en sprinter trots att jag hört på håll
att det var ett maraton som pågick. Skulle pågå en tid. Såhär. Livet.

Men gränslöst spurtade jag som om varje dag vore upploppet.
I hopp om att passa in, duga och prestera som den duktiga.

Det skäms jag för. Att mitt sätt att leva varit strategier för att överleva.
Med bilden av att mitt värde ligger i händerna på min prestation.

Jag vill omfamna mig nu. Men det verkar ta tid.
Allt mitt otåliga gör att jag glider fram och tillbaka.
Sedan. Tillbaka men så till slut lite längre fram
än sist.

Jag vill omfamna mig.
Mina misstag. Mina besynnerliga beräkningar om att
alla andra hade högre värde än mig.

Jag är inte experten.
Jag är eleven.
Jag är den som
räknade snett
och nu
räknar jag om.

Nu söker jag
svaren i mig.
De jag alltid
letat efter
 i andra.

Frågande
söker jag svaren
som bara min
inre röst kan
ge mig.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet i självsamtal.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.