Det har tagit mig 38 år att inse att alla människor inte har samma förmåga att formulera sig kring känslor som jag har.

Att den där självklarheten jag känner bland ordval inte finns i alla andra.

Men eftersom jag nu trott att alla KAN men helt sonika struntat i att förklara i ord hur de känner har jag levt med skav.

Känslan av bestraffning har alltid funnits nära till hands i mig, när andra inte kunnat förklara vad eller hur de känner.

Jag har inte förstått, eftersom jag själv VALDE jag att gå tyst. Jag bar tyst runt på skuld & skam.

Svåra händelser blev mina hemligheter.

Andra valde inte.

De kunde inte.

Nu förstår jag. Eller nu har jag börjat förstå. Det har tagit mig 38 år och en jädra massa fina kommentarer i korsdrag om att jag kan något de inte kan… för att inse. Det är en styrka, inte en självklarhet.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet i självsamtal.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.