Vi var lika otåliga, barnen och jag. Det tyckte jag om. Deras glittriga ögon. Trots allt. För att, i stunden. 2015.

Alla teckningar med små båtar på öppet hav och ögon fulla av historia. Att jag läst engelska dubbelt upp på högstadiet hjälpte föga för de kunde bara arabiska. Men. Måla är ett språk. Skratt detsamma. Det kittlar på ungefär samma platser i våra kroppar. Den nyfikna blicken och dans. Det kunde vi dela medan vi lärde varandra språken.

Jag tänker ofta på barnen. På deras lekfullhet. På när vi dansade utanför flyktingförläggningen till Nancy Ajram skvalandes från min mobil. Rullgrus och såpbubblor. Jag vet inte var de är idag. Barnen. Men jag minns ögonblicken med värme. Jag påminner mig om vikten av att dansa lite till när det är grumligt. När livet river i.

Jag vill nyfiket och ödmjukt minns att de jag möter genom livet är på olika vis läromästare.

Oavsett vad. Det gör skillnad. Hela skillnaden i mig, i min blick.

Att möta människan, just så.

Lyssna på Nancy Ajram här:

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.