Igår blev jag påmind om den här dikten jag skrev sommaren 2019. Som en affirmation. I min ensamhet. I min längtan.

Samtidigt som jag sa något i stil med ”Nu får det vara nog med kärlekskrångel i mitt liv!” För jävlar vad jag aldrig fått ihop det där med kärleksrelationer.

Men så hade jag inte heller ordning på kärleken till mig själv. På mitt egna värde.
Vilken är en av förutsättningarna för att kunna gå in i hälsosamma relationer.  

När jag läste dessa rader nu, insåg jag att dikten blev min affirmation och vad jag sedan klev in i – var det jag satt ord på.

December 2019 tog jag mina första trevande kliv mot P som idag är min sambo.

Det var något annorlunda. Med en öppen vilsenhet klev jag ner för den långa backen. Bokstavligen när vi skulle mötas första gången. Jag gick så långsamt att han ringde och frågade var jag tagit vägen.

Jag gick långsamt och gav mig själv en ärlig chans. Jag gav honom och sedan vår relation en ärlig chans. Lämnade inövade manér hemma. Gick med hjärtat längst fram.

Måhända just för att min längtan och hoppet om något mer var större än rädslan just då.

Så lätt det är för oss människor att fokusera på vad det är vi INTE vill. Notera för oss själva vad som gick snett härom sistens och noga måla upp hur vi ska göra för att inte hamna där igen. Bakvänt och noga.

Trots att det är- när vi fokuserar på våra vill, behov och vart vi vill som vi verkligen förflyttar oss.

Jag ville få plats i mitt eget liv. Jag började röra mig ditåt. Långsamt. Pågår. Jag ville verkligen undersöka vad det innebär. Att få plats.

Sommaren 2021 släckte universum ljuset inuti mig. Jag rasade flera våningar ner i mig själv. Kanske just för att utrymmet var slut. Jag hade inte lyssnat inåt, trots att min kropp vrålade.

Jag som redan tröttsamt rasat i omgångar förut. Men nu låg jag där. Juli 2021 med epilepsi, krossad rygg och utmattning och så kom där en ADHD-diagnos på det.

Nu var det en ny prövning. Men vid min sida stod och står han kvar. För att han älskar hela mig och mitt. För att vi båda får plats.

Jag som harvat på trots allt och hela mellevitten fick lov att räkna om. Helt. Kunde inte gå och fick aktivt öva mig i att ta emot hjälp. Be om hjälp. Jag kunde inte förflytta mig.

Sedan fick jag sakta tillbaka min styrka och rörlighet… men mitt huvud var och är inte där det varit förut. Kroppen har blivit felkodad och nu pågår det en omprogrammering.

Tålmodigt i kärlek. Så, att ja… hela jag får plats.

Omge dig med människor som
låter hela dig och ditt får plats.

Se på dig själv just så – mjukt, så hela du får svängrum.

Med mjuk blick, se dig.

Måla upp bilden för ditt inre. Med färg. Med ord. Form. Hur vill du ha det? Vad behöver du?

Vilka människor vill du dra till dig i ditt liv?

Ps: Svara med en regel. Utelämna ordet INTE.
Du ska önska dig VAD DU VILL, men det blir bakvänt om du samtidigt ska önska något du inte vill. Universum lägger gärna allt du formulerar ut i samma korg.

Önska dig modigt. Vad du vill.

En dag ska jag klättra igen. När ryggen är redo.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

1 kommentar

  1. Tack för att du delar dina tankar om livet och dess vägar som är slingriga och med olika väglag.
    Min väg var oframkomlig för fyra år sedan.
    Tack vare familj, vänner, professionell hjälp,
    tiden, naturen och lugnet blev vägen lättare att köra på igen. Sedan var jag var dagligen så himla tacksam för att jag var ute på andra sidan igen. Min väg sen dess har varit knagglig emellanåt men körbar och det har varit många fina vägar och utkiksplatser.
    Önskar Dig en fin helg!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.