Sparven i väntrummet.

Ibland tror jag vi blir påminda om 
vår egen historia genom 
någon annan. 
Den som är där nu, där vi var då. 

Idag ville jag stanna till vid dig. 
Främmande lilla sparv. 
När du skakande, 
flämtandes väntade på din tur. 

Jag ville men när vi väntar- ska vi vänta i vårt- 
hur olidligt det än känns. Jag vet. 
Jag har väntat så många gånger. 
Flämtandes. 

Lilla sparv. Jag såg att ditt synfält är smalt nu. 
Just nu. Men en dag kommer du se något nytt. 
Något större och vilsamt.
En dag lite längre fram kommer du se ditt idag 
som då- genom någon annan. 

Håll i. Ut. Håll om dig själv. 

Vi avlöser vandra. 
Men jag vill du ska veta att utanför, en trappa ner.
Hejdade jag mig och sände mitt lugn och min kärlek
upp till dig där i rummet vi lär oss att vänta i. 
Vänta på vår tur. 

Lilla sparv. Så stark du var. 
Är. Så stark du är idag. 
Nu är det snart din tur 
att bli sams med det 
som bultar, sliter och 
drar i dig. 

Jag viskar i hopp om 
att du hör. 

”Du är inte ensam”