Hon. Pia.
- Hon med adhd? Du menar hon som 
stökar runt och lever rövare? 

- Nej, nej.
Jag menar hon som bär runt 
allt känslostök 
på insidan. 
Hon som kommer i väldigt god tid
eftersom hon tycker det är ohyggligt avigt
att få ihop det där med tid.
Ibland. Oftast.
Så hon gör lite extra. 
Av allt. 
Kompenserar hela sin existens
för att vara precis. 
Hon som har strategier för att inte
bli påkommen med känslan av att 
inte ha hängt med. Alls. 

Hon som lever i stök hemma och stupar omkull, 
men som har stenkoll på vad som händer på jobbet. 

Jag menar hon som sökt sig trött efter kickar
och bekräftelse hos alla andra. Tagit hand om alla, 
utom sig själv. 

Som så länge hon kan minnas har harvat sig trött
i att få grepp om matematik och lokalsinne 
trots att det uppenbarligen inte var 
hennes kopp te. 
Någonsin. 
Hon som. Hon som. 

Jag menar hon som verkligen vill
men ofta fastnar i sina egna mellanrum. 

Hon som. Ja. Hon som bär runt stök, oro och triljoner av tankar. 
Hon som i ren iver avbryter mitt i andras meningar.
Inte för att jävlas utan för att hon råkat hamna två steg före
och vill hinna säga lite till. 
Hon som redan sagt så många ord. 

Jag menar hon som du inte alls tror, 
eftersom du i vanlig ordning mest läst dig till
hur det är om det gäller en man. 
En man med ADHD. 
Eller en pojke. Inte en flicka. 
Men se, nu gällde det en alldeles vanlig kvinna full av liv. 

Hon menar jag. 
Mig. Jag menar mig. 
Jag och min motvind. 

❤️

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.