Lite märkligt är det ändå, att så många byter kläder sådär. Hoppar i och ur, går genom väggar och dygn medan kläderna bara…byts av sig självt.
Lite märkligt tänker min hjärna som samtidigt undrar varför jag bara står och glor in i min egen garderob.

Mitt skönaste plagg där i garderoben är min bruna linneblus.
Det tog tid innan jag köpte den,
men så blev den en sån som gjorde att jag inte behövde så många andra för den var perfekt.
Över den har jag en stickad väst från min mor, så min rygg blir varm & ett par byxor som ger fan i att klämma ihop min mage. Då är jag nöjd.

Nöjd, men ändå undrar min hjärna samtidigt varför jag inte hoppar i och ur kreationer ”som alla andra”?

”Detta vill du säkert se…eftersom du tittat på något liknande” säger mobilen, och så är karusellen igång. Igen.
Det är väl som med alla filter som förskönar oss. Min hjärna kan inte skilja ut vad som är vad.
Tillgjort eller naturligt.

Jag vill göra färre spontanköp framöver och
istället investera i sånt jag drömmer om att få äga en dag.

Det må kosta mer, så jag behöver spara längre. Men det där slit och släng det vill jag ska vara förbi. Tröttsamt och kostsamt på alla vis.

Men mest är det där med min hjärna… att även den ska minnas vad som är vad som är viktigt.
Vad som är sant.

Min hjärna behöver se mindre ”tjoff så lätt det gick” filmer & mer ”det här tog tid men det var värt att det gick långsamt.”

Jag vill lära mig att vänta med att köpa något tills jag vet helt säkert att det är något jag vill ha,
och inte bara är en väldigt bra produktplacering jag glömt att jag mötts av i farten…

Det går så fort alltsammans runt mig och jag undrar:
Vad får ta tid?
Vad låter vi verkligen ta tid?

Om författare

Här är det uppställt fönster för bästa korsdrag. Släpper in syre och ut kommer orden. Mina fotografier, poesi och formuleringar. Håll till godo. /Pia

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.