Första gången vi möttes så klev jag rakt in i hennes
renovering av det gamla huset.
Panel, golv. Allt var uppbrutet och synligt.
Där stod jag samtidigt, med hela mig och min helrenovering när hon
frågade om vi ville ha kaffe.

Lustigt, jag som trodde vi bara skulle kort men så
satt jag där med överdragsbyxor och oborstat hår vid hennes duk med brodyr.

Självporträtt.

Jag ville peka på väggen och säga ”Men, såhär känns ju jag” där tio tapeter samsades på samma yta. Eller var det fler? De låg omlott och alla ville synas. Precis som det känns i mig. Allt behöver rymmas nu, exakt precis samtidigt.
Men jag sa istället ”Så vackert att alla lager syns!”
…Så har jag aldrig sagt om mig själv. Aldrig någonsin för att vara precis. Det känns så rörigt när allt syns. Alla lager. Du vet.

Jag såg också sprickan i det handblåsta glaset med små rara burkar framför och utanför var vinterfåglarnas fest. och så, jag och hon som jag just klivit på hos.
Tog inte ens av mig skorna, hon sa att jag skulle kliva på så.
Kom som du är-människor. Det är något visst med den sorten.

Jag inser med tiden att människor jag vill möta och spendera min tid med är sådana som inte räds att alla mina tapeter syns och känns.
Det var inget speciellt jag sa,
det var mer hur jag kändes inuti. Trygg.

”Här kan jag inte göra fel”-känslan. Den är nyfunnen och obekant hos mig.

Beundrande frågade jag mig inuti mitt eget huvud ”Men vem ÄR hon?” Samtidigt som jag lika vilsamt frågar mig ”Men, vem är jag”…eller kanske mer,
vem vill jag vara nu när jag får fatt i alla lager av tapeter?

Det tar tid att renovera.
Det kommer inte vara något hastverk detta, eftersom det tagit så lång tid att skapa oordningen. Den har pågått så länge att den blivit en del av mig. Lustigt ändå, jag som mår bäst av struktur och ramar för att veta var mitt kreativa får rum.

I somras när jag till slut bara upplevde oordning inuti och runt omkring så fanns det inte en milliter kvar att vara kreativ på.
Näsan över ytan. Då blev det svart och jag stängde ner. Tydligen.

Lustigt ändå, att skriva som är mitt syre tog slut, tillslut.
Jag hade ingen tid över. Ingen tid att sortera mig på.
Jag blev tyst. Inför mig själv och tillslut bytte jag tapeter
på insidan utan att välja varken färg eller mönster.
Allt bara hände
tills jag tillslut
inte hände
alls.

Det har gått en tid. Jag känner att jag inte är samma Pia.
Inte lika len, men det går bra. Det har jag sagt till mig själv.

Se, jag ämnar stiga i värde nu
och inte en enda gång till
låta någon klampa in i mig
med elaka ord förklädda
i leende.

Så, vad är att leva?
Vad är att renovera?
Vad är skillnaden på att riva ut och bygga upp eller bara piffa till med ett till lager av tapet?

Jag vet inte om hon stavar med J eller G
men jag hoppas att jag möter henne
snart igen.

Hennes kaffe var så gott, lenare än annat.
Min man sa att hon har samma sorts kaffe som oss men
annat vatten.
&
lite så är det med människor också.
Det handlar inte bara om vad de säger
eller hur de ser ut… det är något annat också,
som gör hela skillnaden.
För kaffet var det vattnet.
För mig var det hennes energi.

För mig var det att det kändes, att hon som jag
renoverar långsamt. Med eftertänksamhet och känsla.

Så hela skillnaden det gör i oss.
När också tiden, får rum.

Lyssna!

Om författare

Här är det uppställt fönster för bästa korsdrag. Släpper in syre och ut kommer orden. Mina fotografier, poesi och formuleringar. Håll till godo. /Pia

Du kanske också gillar:

3 kommentarer

  1. Blir berörd av din text. Den känns. Den känns bra. Den känns äkta. Innerligt känslosam. Tack för att vi får läsa! ❤

  2. Det där med att inte vara lika len längre, det känner jag igen.
    Du skriver så bra. Tack för att du delar med dig av dina olika lager.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.