När vi gick på högstadiet så var Nanna & Pers tonårsrum proppfulla av medaljer, pokaler & diplom för att de båda var så väldigt bra på hockey.
Jag tyckte det var orättvist att jag inte hade, förutom baddaren från simskolan, något som bevisade vad jag var bra på…

Jag var bra på en hel hoper saker men jag fick inte utmärkelser för det. Tills dagen då Nanna & Per överraskande mig med ett diplom med orden:
”Diplom till Pia Eriksson, för att du är så Yeah Yeah Wow Wow.”

Jag har större delen av mitt liv fört en tröttsam kamp med mig själv om att jag aldrig är tillräckligt bra på något. & när vi intalar oss något negativt, så hör vi sällan om någon berättar annat för oss.

Men det där diplomet har följt med mig. När jag tvekar idag tänker jag på orden ”yeah yeah wow wow” bara så.
Det räcker. Det vill jag skicka vidare- att det räcker att vara just som vi är.
Jag glömmer det ofta. & om jag översätter den där låttiteln/diplomet till poesi istället blir det:

Att bara vara du,
är gott nog.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.