Varför håller vi så hårt i relationer,
som inte gör oss gott?

Varför finns föreställningen om att
det har högre värde att hålla i,
än att släppa taget?

Varför misstar jag alla avslut
för en förlust,
när det så ofta är början
på något jag själv önskat mig?

Önskade utan att veta hur jag skulle få det.  

Vi mår gott när vi har fokus i nu och riktningen framåt, men ibland behöver vi kasta en blick bakåt för att påminns om att det som då såg ut som en brakförlust… var början på något helt annat. Något annat, ibland större.
Ett avslut som känns,
kan också vara ett delmål på en större resa. Kvittot kommer bara långt senare…

Kära du, som av rädsla håller så hårt att knogarna vitnar.

Lätta om greppet. Lita till att det som ska komma kommer och de som är menade att stanna stannar.

Somliga behöver lämna oss en tid och återvända i annan form.
Relationer utan syre behöver vädras.

Nu lättar jag greppet
Så det finns utrymme åt
det jag ännu inte ser,
som ska få plats hos mig.

Jag litar till att de som ska stanna,
stannar och de som behöver gå, går.
Jag litar till att jag får
det jag önskar,
när universum ser att det är tid för det.

Jag ger syre, först till mig och sedan till andra och förstår att omvärderingar är något som ger syre i mitt liv.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.