Det där om att fånga dagen, det har jag nog fått om bakfoten ändå.
Jag hade en bild av att det var i just utförandet, skapandet och i det stora hissnande som vi verkligen fångade den. Dagen.
Men jag börjar ana att detta med att fånga en hel dag mest handlar om att vilsamt vara vaken i stunden. I det som är nu.

Jag var hos arbetsterapeuten Siv idag.
Fick mig ett gott råd att ta med hem.
Vi samtalade om matkassen vi börjat beställa hem. Färdiga rätter som smakar ypperligt. Smidigt för mitt huvud att veta vad jag ska ordna med.
Men eftersom jag inte läser igenom receptet innan jag börjar och eftersom jag bevisligen har svårt att hålla mig till tågordningen. Gör lite som jag vill. Hoppar fram och tillbaka som om jag försöker hitta fel i receptet någon kommit på. Sedan tappar jag bort mig igen och igen. Tröttnar innan jag ens börjat.

Alltså… inte alls så närvarande i det som är nu som i matlagning som i att ta en sak i taget. Jag river mest runt och mellan tredje och femte steget får jag lust att duka…

Så Siv, med de mjuka ögonen och tryggt kroppsspråket sa
”Gör som det står, i den ordning som är.”

Jag tror det gäller allt, egentligen. Hela veckan lång. Jag har blivit så van att avbrytas i en takt som inte är min att jag nu när mitt enda fokus är att vila gör just det- avbryter mig och flyttar fokus ändå, av gammal vana.
Jag tror det ser komiskt ut…. men det är inte det. Det är oskönt.

En sak i taget-vecka… vad innebär det?

När vi gör något tillräckligt ofta-
blir det lättast för vårt huvud…
även om det vi gör,
inte tar oss till en bra plats…
Bra bakvänt ändå.

Jag har kommit till många viktiga insikter hitintills i min sjukskrivning.
En är, att jag lyssnat dåligt på mina egna goda råd.

Vi är många, vi som vet men låter bli…
jag undrar så-
varför?


Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.