Jävla skillnad ändå, på att 
hejda sig, eller att 
heja på-
sig själv. 

Jävla skillnad. 
Ändå låter det tämligen lika. 
Heja & hejda. 

Jag får ofta tack från människor jag aldrig mött för att jag sätter ord på 
sånt jag känner. 
Känslor som jag och den som läst, känner. 
Det gör mig så sällskapsvarm inombords,
att vi kan mötas på det viset. Mellan orden , bland känslorna. 
Sällskapsvarm, men också så medveten om att det jag har svårt att tillåta mig i- är det andra människor stundtals behöver. 

Jag inser att- 
Jag kommer aldrig få tack för att jag håller tillbaka mig själv- ändå har jag lagt min kraft, fokus och duktighet just precis där- 
I hejdandet av mig själv i brist på självkänsla. 

Med en fot i nyfikenheten
och den andra fastkilad mellan mitt egna bekräftelsebehov och min osäkerhet har jag levt. 
Där har jag pågått i vad som nu känns som en evighet. Räknandes på vad någon annan ska tänkas tycka…kring något jag ännu inte gjort. För att jag just- 
hejdat mig.  

Nu sticker det i mina fötter som saknat blodflöde länge 
och jag ids inte stå kvar en minut till med fötterna i kläm. 
Egot bråkar som ett helt nöjesfält men jag upprepar bara. 

Pågå du, jag orkar inte lyssna längre.

För det där om att jag inget kan, 
inte heller kan lära mig 
och att 
alla andra är bättre 
har jag ta mig fan 
tröttnat på. 

Livsval. 

Livet är enligt mig en form av balansräkning
& med en föreställning om att jag inte gillar budget har jag hållit mig ifrån uträkningen om vad jag orkar eller
inte orkar. 
Vad jag vill eller kan. 
Vad som ger eller tar min energi. 

Plus, minus och lika med. Ja Du vet. 
Jag har helt sonika mest harvat på. Tryggt, oskönt och lite som formen av en …rondell. Upprepandes i min livsval. 
Jag tror att när vi människor kommer upp i en viss hastighet i vårt levnadsmönster så ser vi tillslut inte att vi konstant möts av val.  

Vi slutar på grund av den höga hastigheten och bristen på balansräkning-ta aktiva beslut för vi lever på i sådan hastighet att vi med ordval som man måste & man borde- helt enkelt-tillslut- inte tar några beslut alls för vårt eget bästa. 

Jag har insett att i tystnaden, 
i sällskap av mig själv finns 
många val, 
svar och uträkningar 
jag inte sett förut. 

Förut – i den höga hastigheten. 

Jag vill leva med tron på att det blir som det ska– men inser att det bygger på att jag först tar aktiva beslut och gör små val som för mig i den riktning där och dit jag tror att jag kommer må bättre. 
Att jag rör mig till platser inom mig själv där jag kan växa & svaret på var och hur det är- är det upp till mig, 
alltså till oss själva att utforska. 
Vi kan bara inte göra det i så hög hastighet. 

Den sista dagen på min semester i somras bjöd universum mig på ett epilepsianfall. Det andra i mitt liv. 
Jag krossade en kota i ryggen, hemma i min egen säng inför ögonen på min sambo som trodde det var tack och adjö. Kotan krossades av mina egna muskler-av kraften i krampen. 

Jag minns inget av det. Vaknade upp på sjukhus. Min sambo minns. 
Jag fick ett val – hur jag skulle hantera det. Möta händelsen i mig själv. 

Ja, epilepsi handlar om aktivitet i hjärnan vi inte kontrollerar, det säger läkaren Pelle. Men ändå fanns frågan där- dinglandes-

Hade jag blivit straffad eller var det helt enkelt så att universum var otroligt less på att se mig gå omkring här på jorden och tänka att jag inte riktigt kan nåt, 
att jag inte har rätt att vila… 
& att jag helt enkelt tänkt fortsätta 
samma taskiga jäktande beteende 
en dag till…

Så. Tjång sa det i ryggen. Godnatt i mitt egna huvud. 

Här är jag nu. 
Med mina egna livsval- lite mer tydliga. 
Jag vill att vi ska prata mer om att jag, du -vi har val i våra liv. 
Hur vi lever. Förhåller oss. 
Hur vi spenderar vår tid
och vem eller vilka som får vårt fokus. 
Fråga oss-
vad mår jag bättre av? 


Vad behöver jag? Längtar efter? 
Vad vill jag ha råd med? 
Vad behöver jag –
för att orka? 
Varför hindrar jag mig? 

Som sagt. Jag väljer att lyssna in något nytt i mig, något som finns där- långt bakom mitt högljudda ego. 
Måhända är det själen. 
Jag vill prata om att det är så många som är osams med sig själv- utan att riktigt veta varför. 
Svaren finns inom oss 
och föds fram med fördel 
genom samtal. 

Eller så behöver vi 
bara ta oss tiden och 
avsluta meningen som börjar med 

”Jag vill…”

Säg dig, Vad vill du? 

Vill du höra mig läsa texten trycker du här.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.