För några år sedan. I en annan lägenhet. På insidan av min garderob hade jag fäst upp en rosa lapp med orden ”Det finns människor i ditt liv, du inte mött än som kommer älska dig.”

Det var inte mina ord. Någon annans jag lånade. Jag skrev ner dem men trodde inte riktigt att det var sant. Men jag ville verkligen att det skulle bli sant på något vis.

Och så. Idag. Några år senare. I ett annat hem som är mitt tillsammans med en man som älskar mig ligger jag raklång och tänker på alla som finns i mitt liv idag – som älskar mig. Som jag KÄNNER älskar mig.

Men jo, nog fanns det människor som älskade mig då, förut också. När jag skrev den rosa lappen.
Men det kunde jag inte känna, för jag var så orättvis mot mig själv.
Vi blir blinda när vi kliver över våra egna gränser, när vi tänker elakheter om oss och gör trots att vi inte borde. Borde inte alls. Slå så hårt.

Jag skriver till dig för jag vill påminna dig om att vi ser inte längre än hit. Just nu. Idag. Men genom vår egen vilja och tanke sätter vi riktningen i vårt liv.

Börja din mening med ”Jag vet inte hur, men jag VILL…”

Jag vill lära mig leva så att det finns plats för människor att både komma in och gå i mitt liv.

Jag vill ge mig tillåtelse att växa.

Jag vill leva modigt med hjärtat som kompass och fråga min mage om rätt och fel.

Jag vill tro att det som sker- det sker av en mening, även om jag inte ser varför idag.

❤️

Lyssna…

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.