Jag tror det är som med Google Maps. Det här med livsvägen.
Det finns olika vägar- till samma knutpunkt. Knutpunkterna är utplacerade längs vår livsväg och det är våra val eller brist på aktiva beslut- som sätter oss iväg på de olika rutterna.
Somliga väldigt mycket längre än andra.
Knöliga. Roliga. Fulla av kärlek. Ensamhet. Tvåsamhet med skav.

Jag tror att vi får olika saker att öva på, som vi ska lära oss under vår livstid och det finns många olika vis att ta till sig kunskapen.
Olika sätt att förflytta sig framåt på.

Ibland är det glasklart vad vi övar på.
Oftast- för mig- har det varit en dimma.
Förut var det som en djungel. Tät växtlighet och emotionella palmer slog mig rätt i ansiktet när jag tog mig fram.

Att öva på gränsdragning.
Så oskönt. Då. Skönt nu.
Nu när jag förstått det som är bra med att dra gränser.

Just nu övar jag på att hitta balansen.
Den mellan att prestera och vila.
Den mellan att göra eller låta bli.
Gasen och bromsen.
Allt eller inget.

Jag förstår att jag närmar mig en knutpunkt snart.
Där jag med fullt roder kan ta sikte på nästa rutt.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.