Jag tror det handlar om att omge sig med människor som visar förståelse för vår person.
Att välja våra relationer med omsorg och tillsammans skapa svängrum så det finns plats att växa på, men också vilsamma skrymslen att vila sig vid när det känns rörigt.

Jag tror inte vi behöver helt förstå för att visa förståelse. Vi behöver ideligen påminna oss om, att vi inte är samma lika. Påminna oss om att
det handlar om att tålmodigt låta det som behöver gro i människan -göra det. I sin takt. I varje människa.

Trots att det är tämligen tydligt var vi börjar och slutar så krokar vi i varandra. Trasslar ihop oss och misstar vårat för andras och ditt för mitt.

Jag vill viska något om att du ska omge dig med människor som visar dig värme, utrymme, respekt och empati.

Förstå att när någon suckar så handlar det om den som suckar. Inte om dig.

Känn in var du börjar och slutar. Var de runt dig tar fart och var lyhörd för att du förändras. Ideligen. Lyssna på din kropp, den pratar med dig hela tiden.

Du väljer vem som får din tid och ditt fokus och du kan välja att vara i då, sen eller
alldeles precis i det som är nu.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.