Om det gick skulle jag ringa upp mig själv den där kvällen när jag helt plötsligt, trots självtvivel sa …nu bara gör jag och så gjorde jag. Startade kontot korsdragspoesi. Namnet på kontot bara var där i mig. Som känslan. Nu behöver jag vädra mig. Här. I ord.
Men jag behövde vara anonym. Deklarerade högt för mina närmsta att det var inte mig jag skrev om…trots att det mest bara var just det.

Jag skulle ringa upp och berätta att
dina ord kommer mottas med värme.
Du kommer omringas av många väldigt fina människor som många gånger känner igen sig och stundtals svarar ”jag också.”
Berätta att vi skulle bli tio tusen.
TUSEN.
Jag som inte trodde att jag inte riktigt kunde. Inte riktigt så att du kunde förstå.
Men så, förstår du. När du ska. När det är tid. Just precis.
Så vi möts mellan raderna.
Bland danser, glädjehopp och tårarna.
Skavet, självrespekten och det evinnerliga
tämjet av ovanor.

Men så, om du nu kunde
ringa upp dig…då.
Vad skulle du vilja ha sagt?

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.