Det doftar nyklippt gräs när jag kliver ut från badrummet. Fuktigt höstgräs genom fönstret.
Känner inte alls just nu. Bedövad. Bedrövad. Ja du vet. 
På trekvart med alla känslor och väntar på besked från en läkare om vad som ska hända eller inte hända med min rygg. 
På kylen sitter det en bild. Röntgenbild. Tämligen bisarr. Hela jag. Rakt igenom. Ja lite som här med orden men det är en bild där det är uppenbart vilken kota som är trasig. Eller den är liksom inte där. 
Den ser utplånad ut. 

Kan man utplåna sig själv? 

Ja, jo. Det är de som är bisarrt på riktigt är att vi kan det. Vi människor. 
När vi valsar runt med vår självkritik och snålar med kärleken till oss själv så, tillslut tappar vi bort oss och då går det tämligen lätt att utplåna det som är kvar. Anpassa sig. Göra vad som blir bäst för andra. 
Pågå pågå pågå i ett samhälle som sjukskrivit sig själv sedan länge.
Kärlkramp och hjärnblödning i strukturen och allt faller mellan stolarna. Alla.

Det tar en evighet att duscha, tvätta håret. Klä på mig. 
Hinner skriva en hel text i mitt huvud om vad som pågår. Sedan blir jag trött när jag väl är färdig. Behöver vila. Berömma mig. Möta upp mig själv och fragment av texten guppar kvar. 
Det som är relevant finns kvar. 

Det är det fina med tid, allt följer inte med. Vi kan välja vad vi lämnar kvar i då. Ibland går det av sig själv. Ibland med hjälp av andra.
Lämna sitt då, kvar på perrongen.

Jag fick ett mejl idag. 
En fröken S ville skriva om mig i tidningen. Skriva om att jag skriver. Vem är hon bakom poesin, stod det? 
Bakom? Jag springer framför den och glömmer så ofta att jag ska leva som jag lär. 
Hur beskriver vi vilka vi är? Med vilka ord vill jag måla upp mig?
Självkärleken, Självtvivlet, valsen mellan ego och själ. -Det vill jag tala om. Ropa om. 

Hon: Vill du vara med i tidningen?
Jag: Ja, kul. 
Själen: Spännande. 
Egot: ÄR DU HELT JÄVLA TAPPAD ELLER FATTAR DU INTE ATT…

Ja jag orkade faktiskt inte lyssna på hela meningen. Jag stängde av. 
Mitt ego, självtvivlet är så in åt helvete elakt när det får fäste. 
Då kan jag tydligen ingenting. 
…Va? Jag som kan massor. 

Vilken röst inom dig lyssnar du oftast på?
Vilken volym har egot? Självtvivlet? 
Själen?

Vi måste tala om, att vi blir sjuka om vi inte ger oss värme. 


Vi börjar frysa. 
Vi tvekar på vem vad och varför. 
Vi domnar av. 
Vi måste tala om att samhället inte är som det ska. 
Vi måste inget. Men vi behöver skapa oss en omgivning som vi kan vara i och växa. 

Vad behöver du göra för aktiva val, för att orka växa där du står?
Vad är, enligt dig att omhulda dig? 
Se dig själv med mjuk blick?

Det luktar nyklippt gräs, sensommar som övergår till höst. 
Jag har en födelsedag och skada i ryggen. På olika vis. 
Älskar kaffe. Längtar efter att dansa. 

Jag vill omfamna alla kvinnor som går med blödande hjärtan och skav i sina huvuden. 
Viska att svaren finns inom henne. 
Allihopa. Om hon tar hjälp så att hon hör
Vad det är hon, du, frågar sig…dig?
Svaren har hon. Du. 

Du har alla svaren inuti. 

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.