Pia
När jag vaknade
tog jag hissen
ner i källaren.
Tryckte på K
och med dundrande ljud
gled jag ner genom
halsgrop, revben,
lungor och dundrade
ner i magsäck.
Här. Där. Bodde
gråten. Stilla.
fuktig. Mörk.
Jag förstod.
Jag har gått
sönder.
Ändå är
jag stark.
Jag är ledsen
för jag gått
sönder.
Ännu vet jag inte
hur jag kan lagas.
Därför gråter jag.
Av rädsla för
det jag inte vet.
Så är det
i livet.
Det jag inte
riktigt ser,
inte vet,
men undrar
kring.
Det kan
skrämmas.
Jag vill trösta
mig.
Jag låter mig
tröstas.
Jag vill vara
mjuk.
Jag längtar
framåt.
Håll om.
Håll om.
Jag behöver
rasa nedåt.
För där
långt där nere
kan jag ta spjärn.
Känna in
det som
känns
i mig.
