När jag vaknade 
tog jag hissen 
ner i källaren. 

Tryckte på K 
och med dundrande ljud 
gled jag ner genom 
halsgrop, revben, 
lungor och dundrade 
ner i magsäck. 

Här. Där. Bodde 
gråten. Stilla. 
fuktig. Mörk. 


Jag förstod. 
Jag har gått 
sönder.
Ändå är 
jag stark. 

Jag är ledsen 
för jag gått 
sönder. 

Ännu vet jag inte 
hur jag kan lagas. 
Därför gråter jag. 
Av rädsla för 
det jag inte vet. 

Så är det 
i livet. 
Det jag inte 
riktigt ser, 
inte vet, 
men undrar 
kring. 
Det kan 
skrämmas. 
Jag vill trösta 
mig. 

Jag låter mig 
tröstas. 
Jag vill vara 
mjuk. 

Jag längtar 
framåt. 
Håll om. 
Håll om. 
Jag behöver 
rasa nedåt. 
För där 
långt där nere 
kan jag ta spjärn. 

Känna in 
det som 
känns
i mig. 

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.