Kroppen. 
 
Om det nu bara var jag. Om så bara. Men. Det är alla. På något vis. Under viss tid. Under all tid. 
Kriget. 
Kriget mot den egna kroppen. 
Brösten. 
Magen. 
Låren. 
Mer si. Mindre så. 
Ofta börjar meddelanden till mig med ”vi känner inte varandra men”
Tänk, vi som inte känner varandra ändå känner vi igen oss. Ändå har vi så många gemensamma nämnare. 
 
Söket efter det som är jag. 
Barnet i oss. Tonåringen. Den unga som bryter genom isen och den trötta vuxna som ser sig förvirrat omkring. 
 
Kära kropp. 
Vi behöver bli sams nu. 
Du krampar och går sönder men jag är inte arg på dig. Jag vet att vi gjort och gör allt tillsammans. 
 
Nu och framåt. 
Nu ska vi leva. 
Du och jag. 
Vi. 
Du och jag. 

Ta in den. Låten. I dig.

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

2 kommentarer

  1. Jag dansade för dig med idag, du som inspirerat mig att köksdansa. Snart dansar du igen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.