Så bakvänt det blir. Med känsloskav i kroppen. Som ett gnabb mellan egot och självet som pågått så länge att det molar likt ett bakgrundsbrus inuti.

 Jag parkerar mig i huvudet och bara noterar att det gör ont i kroppen utan minsta ansats att gå dit. Gå ner i kroppen och känna det som känns.  

Men så. Tillslut släpar jag mig ner. Lägger mig på tvären invid tröskeln av allt som är jag och frågar mig vad som skaver. 

Så hör jag orden.  

 ”Jag har svårt att tillåta mig vara glad för min egen skull” 

Egot pågår i mig och tar sig fritt spelrum att häva ur sig massa elakheter, som om det blir farligt om självet får för stor plats. Självet. Självkänslan. Självkärleken. 

Jag vet att jag inte kan sänka volymen på egot. Inte så på vilja, direkt. Volymkontrollen. Den sitter inmonterad i mig bakom andra spakar som har med självkärlek att göra.

 Jag vill ge mig mer beröm. För om jag inte ger mig själv beröm så hör jag inte det snälla som andra säger. Orden kan inte landa i min kropp om jag inte själv placerat mitt mjuka där. Känslan av att vara bra. Att jag kan.  

Jag har en mening som ska jag bära med mig nu, tills den landat som min grund.

Den låter såhär, ”Som mig själv kan jag bara lyckas.” 

Med det sagt menar jag att jag kan bara lära mig av de gånger det inte blir som jag tänkt, jag kommer mötas av hinder och jag kommer bli besviken. Men om jag har mitt fokus på att vara nära och i det som är jag. Mitt själv. Det som är min grund. Då kommer jag bara lyckas. Det kommer leda mig dit jag ska som den jag är.

Men det behöver börja med att jag övar mig i att tillåta mig glädjas över det jag är just nu. 

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.