Det jag kallar då, är hennes just precis nu. Därför vill jag sätta ord på både mitt då och nu. Jag vill påminna henne, hon som kanske är du, att hon färdas genom en tunnel. Den med ett slut.  Ibland när vi står mitt i den. När vi står precis invid kröken, eller längst ned i dalen såser vi inte ljusningen.  Men den är där. Framför dig. När du gått lite till. Sedan ligger det som är just nu, bakom dig. Som en parantes i ditt liv.  Vet, kära du. Att som det är nu, kommer det inte alltid vara. Det du går igenom kommer ändra form. Med tiden, med din egna utveckling. Allt förändras.  

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.