Den kommer likt ett brev på posten när vi förlorar något. Jobbet. Relationen. När vi oväntat ställs inför något nytt. 

Inför förlorandet av rörelseförmågan. 
Där stod jag. Spritt språngande naken i mitt röda nagellack och där stod hon i svarta gummistövlar och tvättade mitt hår. 

Det var skönt. Utan balsam men ändå något jag önskade mig, där på sjukhuset

Jag som helt plötsligt inte kunde själv. 

Kunde inte alls knappt nått själv.

Jag som kan så mycket.

Det sa liksom tjång när kotan i ryggen gick sönder och tjång när jag åkte in på sjukhuset och tjång när bildörren stängdes bakom mig och jag några dagar senare stod på gatan utanför vårt hus igen. 

Min sambo hämtade mig på sjukhuset. 

Kärleksfullt hämtade han ut en stor kasse med medicin på apoteket och sedan mötte hon upp oss utanför huset. 

En rar ung tjej kom med en röd rullator, en toalett-ställning, komma-upp-ur-sängen-ställning och så lite annat bra och ha- som om jag fyllt 80 men jag bara fyller 38 om lite mer än en vecka. 

Och där, där kom också min identitetskris. 

Vem är jag nu. Hur är jag nu. Med detta. 

Med orden och gråten stockades i halsen. Skrattet också. Men det är så oskönt allt detta. Den trasiga kotan. Sjukskrivningen, de stela rörelserna och alla tankar som snurrar baklänges. 

Varför nu? 

Varför jag? 

Hur blir det nu? 

Hur blir jag nu? 

Hej allt det nya. 

Så oförberedd jag känner mig. 

Så mycket kärlek jag omhuldades med från både kända och okända. 

Det är att vara rik, hur än. 

Att inte behöva känna sig ensam. 

Om än, lite vilsen.  

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.