Jag brukar skriva långt och snirkligt, sedan bara TJOFF så raderar jag allt. Något i mig säger åt mig att låta bli. Dela inget. Berätta inte.  Men jag kan inte låta bli. Inte längre.  Jag vill dela mitt med dig.Om du vill läsa, vill jag berätta. När pappa dog, så dog en hel hoper saker tillsammans med honom.Ohälsosamma mönster gick upp i rök hos mig, tillsammans med hans kremerade kropp. Vi blev sams, vid målsnöret. Vid avskedet. Inte för att vi förstod varandra. Men jag kom till en plats där jag valde att förlåta honom.  Jag tror aldrig han förstod mig. Jag tror han älskade mig, även om han inte kunde visa det så jag förstod. Jag trodde mig var svår att tycka om. Så jag sökte något att tycka om mig för – i alla. Precis alla jag mötte.  Hur lätt, plättlätt ändå många verkar ha haft att fatta tycke för mig och min person så har jag gått där och tveksamt undrat om jag verkligen går att tycka om. Jag som är så mycket. avig.  Som jag sökte. Sökte mig trött i främmande människor. 
& nu när jag börjar inse hur allt hängt ihop ser jag också att det är många som gjort liknade resor. Somliga är mitt i sin nu. Så jag kan inte låta bli att skriva. Jag vill nå ut till hon med självkänslan om bakfoten. Viska ord, som känns. Så hon vaknar inuti. 

Om författare

Pia Eriksson.
En poet.
Livets liv.

Du kanske också gillar:

2 kommentarer

  1. Hej! Jag hittade hit via ett inlägg som Stina gjorde i sina händelser på instagram. Jag blev nyfiken och började följa dig där och då och så såg jag att du även hade en blogg. Jag tycker på ett vis att det är mycket trevligare med bloggar, det blir inte lika hastigt och det är lättare att hitta tillbaka och läsa i lugn och ro, ta till sig texterna. Jag tycker om det du skriver och finner en viss tröst i en del av dina ord. Tack för att du delar med dig, ord är viktiga!
    //Lena

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.